Uppe bland bergen på Mallorcahar fotografen Cecilia Renard skapat ett hem som långsamt formats av ljus, minnen och familjeliv.

Här i bergstrakterna kring Andratx börjar dagen långsamt. Ljuset rör sig över Tramuntanabergen och glider tyst in i huset och lägger sig på golv, väggar och föremål som har funnit sin plats med tiden. I detta skiftande ljus avslöjar sig fotografen Cecilia Renards hem inte på en gång, utan genom fragment av ögonblick och minnen.

”Vi hade letat efter ett hus på Mallorca länge efter att ha bott på ön i sex år”, berättar hon. När hemmet äntligen dök upp skedde det under en period av förändring. Cecilia var gravid i åttonde månaden när de såg det första gången, och de skrev under pappren strax efter att sonen Guido föddes. Det uppstod en omedelbar känsla av samhörighet. ”Första gången vi var här förälskade vi oss i ljuset, de öppna ytorna och att det var högt i tak.”

Huset hade tillhört en mallorkinsk målare i nittioårsåldern, och hans närvaro dröjer sig fortfarande kvar. I stället för att börja om på nytt såg hon hemmet som något att bygga vidare på. ”Vi bestämde oss för att behålla det viktigaste som redan fanns där: bjälkarna, golven på övervåningen, snickerierna och trappan.” En del av den tidigare ägarens tillhörigheter finns fortfarande kvar, tyst invävda i vardagen. Matbordet används fortfarande, vardagsrumsmattan har blivit en av hennes favoritdetaljer, och ett antal av hans målningar hänger fortfarande på väggarna. Denna dialog mellan dåtid och nutid är central i hennes sätt att leva. Att göra ett utrymme till sitt eget, förklarar hon, handlar om att ”respektera det som redan fanns där och långsamt lägga till saker över tid.” Utifrån kan huset se färdigt ut, men hon ser det på ett annat sätt. Det finns alltid detaljer att återkomma till och nya lager att introducera.

Renoveringen följde samma filosofi. Med hjälp av sin vän, arkitekten Marina Senabre, och inom en blygsam budget valde Cecilia ett mer personligt tillvägagångssätt och samarbetade med ett litet, sammansvetsat team, däribland en far och son som utförde mycket av arbetet för hand. Det var ingen brådska att slutföra allt på en gång. I stället sträckte sig processen över nästan ett år, vägledd av en vision om hur de ville leva. Även nu fortsätter den processen. Vi fortsätter att lägga till saker lite i taget och göra klart hörnen när vi kan.

Från början var huset tänkt som ett familjehem. När Cecilia påbörjade renoveringen hade hon redan sitt äldsta barn i famnen, och den upplevelsen formade varje beslut som följde. Väggarna revs för att skapa öppna, sammanhängande utrymmen, och köket designades som en plats för hela familjen. Utomhus finns en innergård som erbjuder plats för lek. Med tiden har små vrår skapats där barnen kan krypa runt, vila och umgås. Deras sovrum, med sina ursprungliga klinkergolv, har blivit en av de mysigaste platserna i huset. Att bo här, funderar Cecilia, innebär ”att ständigt anpassa sig och lämna utrymme för huset att följa med”.

Det som får hemmet att kännas verkligt bebott är närvaron av föremål som är betydelsefulla för dem som bor där. ”Ett levande hem är ett hem fullt av saker som finns där av en anledning”, reflekterar Cecilia. Det finns föremål som hon ärvt från familjen, som en skänk som tillhörde hennes partner Mateos mormor, tillsammans med möbler från hennes egna föräldrar och föremål som hon tagit med hem från Argentina. Hemmet är också fyllt med handgjorda saker. Mateo har tillverkat kökshandtagen och knivarna i trä, och Cecilia har skapat de keramiska lamparmaturerna och tallrikarna. Tillsammans har de byggt flera möbler, vilket ger hemmet ytterligare ett lager av samhörighet.

Det finns också verk av andra hon beundrar, från keramiker till nära vänner. Målningar av konstnären Cris Aguirre hänger på väggarna, medan böcker och tidskrifter, även sådana med hennes egna fotografier, ligger utspridda överallt. Ingenting upplevs som enbart dekorativt. Ett hörn har en särskilt personlig betydelse. En hylla i vardagsrummet, köpt på en resa till Argentina, bär på en egen historia. Cecilia träffade dess skapare, Alejandro Sticotti när hon fotograferade honom innan han gick bort. Verket rymmer nu olika minnen, från såväl hennes argentinska rötter som från arbete och resor. Sakta men säkert har hon fyllt hyllan med keramik, böcker och föremål som hon samlat på sig genom åren  och skapat ett lågmält porträtt av sitt liv.

Hennes sätt att fotografera speglar hur hon bor i sitt hem. Hon arbetar främst med analogt fotografi och omfamnar ett långsammare, mer medvetet sätt att betrakta världen. ”När man vet att varje filmrulle är trettiosex beslut saktar man ner och ser saker på ett annat sätt.” Det finns mindre utrymme för överflöd, och hon ger istället mer uppmärksamhet åt det som verkligen är viktigt. Denna inställning genomsyrar också hennes vardag där hon finner inspiration i det vardagliga. En frukt på bordet, vissna blommor, en stunds lek eller hur ljuset rör sig genom ett rum.

Ljuset är en ständig närvaro i huset som formar både atmosfären och vardagsrutinerna. Cecilia växte upp på Menorca, omgiven av det baleariska ljuset, och det påverkar än idag hur hon ser på världen. I hennes hem på Mallorca sträcker sig utsikten från fönstren över berg och landsbygd. Huset vetter mot öster, så att morgonsolen fyller rummen mot gatan, medan eftermiddagsljuset letar sig in mot gården. Vid vissa tillfällen, särskilt tidigt på dagen eller vid solnedgången, blir ljuset omöjligt att bortse från.  

Några av hemmets mest betydelsefulla aspekter är de som förblir osynliga för andra. Cecilia tänker på utsikten från sitt sovrumsfönster i gryningen, en scen hon har sett under många stilla nattmatningar. Det är ett litet, privat ögonblick, ett som helt och hållet tillhör henne. Hon återkommer också ofta till de föremål som den tidigare ägaren lämnat kvar, från hans målningar till hans möbler, som till exempel vardagsrumsmattan. Föremål som kan verka vardagliga för andra fortsätter att ha betydelse och fungerar som en stilla påminnelse om hemmets förflutna.

Om hon skulle fånga essensen av sitt hem i en enda bild skulle den vara allt annat än uppställd och tillrättalagd. Det skulle vara en vanlig morgon, en sådan som passerar nästan obemärkt förbi.