För Tiffany Bouelle är kreativitet inte något hon avsätter särskild tid för. I stället sjuder den, väntar och, när den är redo, uppenbarar den sig i hennes konst och i sättet hon rör sig genom sitt dagliga liv.

”Jag ser livet som en lekplats med flytande gränser,” berättar hon. ”Det känns som något som väntar på att ta form.”

Hennes konstnärliga utövande spänner över måleri och kommersiella uppdrag, två sfärer hon medvetet håller åtskilda. Hennes målningar är förankrade i verkliga, konkreta motiv och talar direkt till betraktaren. Hennes kommersiella projekt erbjuder något annat: ett skifte i stämningen, en värld skapad för att ta med betraktaren på en resa. ”Kanske försöker jag på det här sättet dela fragment av drömmeri,” reflekterar hon. ”En varsam paus från de mer allvarliga teman jag utforskar i mitt arbete på galleriet.”

De visuella instinkterna bakom det här arbetet kan spåras tillbaka till barndomen. Tiffany har länge haft en dragning till film, inte den kommersiella utan den udda och handgjorda. Jan Švankmajer. Tim Burtons tidiga period. Michel Gondrys stop motion-musikvideor. Alexander Calders lekfulla cirkusfilmer. Verk som visar sina motiv i ett oväntat ljus och tänjer på gränserna för vad som upplevs möjligt över olika medier.

”Denna visuella rikedom har alltid inspirerat mig att ge djup åt ett motiv,” förklarar hon. Scenografi, ljussättning, styling – allt har blivit naturliga förlängningar av hur hon ser på och uttrycker sig i världen.

Det är dock moderskapet som allra mest har omformat hur hon arbetar och vem hon är.

”Det förde med sig en oväntad förvandling,” säger Tiffany, ”och skänkte mig vad som känns som tio års konstnärlig mognad. En anmärkningsvärd och oförutsedd utveckling.” Hon beskriver upplevelsen i komplexa kapitel, som en dikt av Baudelaire, full av frågor och motsägelser. Utmattad och euforisk, ofta på en och samma gång.

Hennes sons sätt att röra sig genom världen, hur han är uppmärksam och finner glädje i att upptäcka allt omkring sig, har letat sig in i hennes konstnärskap. Inte som motiv, utan som ett sätt att
se på saker.

”Jag måste erkänna,” säger hon, ”att jag verkligen älskar att
vara mamma.”

När hon får frågan vad hon skulle skapa åt honom, inte som en gåva utan som en känsla, tvekar hon inte.

”Ett hus i naturlig storlek fyllt med allt som får honom att skratta, så att jag skulle få höra hans skratt hela dagen lång. Det ljudet är en melodi som fyller mig med gränslös energi.”

Upptäck våra presentguider